Vi står nu inför ännu en intressant helg ur spelsynvinkel och rent generellt om man inte har något emot idrott. Det största evenemanget äger troligtvis rum på hemmaplan där UFC besöker Sverige och Stockholm för andra gången i organisationens historia. Dessvärre, så är ett stort attraktionsvärde ute ur spel och här följer större delen av mina funderingar kring det hela.

När datumet spikades, så var det något väntat att vi, i sin helhet, inte skulle få se några alltför spektakulära namn på plats. Några svenskar, med inte alltför hög UFC-status, kryddade här och där på ett underkort följt av några mediokra lirare på huvudkortet med undantag för vår Alexander ”The Mauler” Gustafsson på den ena planhalvan av huvudmatchen. Den här gången mot en meriterad motståndare i holländaren Gegard Mousasi som har varit mästare i bl.a. Strikeforce och dess lätta tungviktsklass. När det sedan nu i veckan, bara dagar inför fighten, uppdagades att Mauler inte kunde få ett tillstånd att gå matchen av det svenska MMA-förbundet pga ett cut strax ovanför ögat så fick man liknande vibbar kring UFC 151 (Jon Jones vs Henderson) som faktiskt ställdes in veckan innan evenemanget skulle äga rum, när en av kombattanterna tvingades dra sig ur pga en knäskada.

Det var dock en pay per view-gala vars något bleka matchkort lyftes enormt av titelfighten i samma viktklass som Gustafsson går i. Skillnaden här i Globen denna lördagkväll, förutom att det inte är en massa PPV-pengar som står på spel för UFC:s del, är att vi har två klart lysande lirare där den ena har ett enormt hemmavärde – som alltså inte kan delta.

Det har sålts biljetter för uppemot 2000 svenska riksdaler. Då kan man även räkna med att samtliga som gästspelar Globen under lördagkvällen inte direkt kommer från huvudstaden utan från alla möjliga hörn i Sverige och Skandinavien för den delen, där det även ska pröjsas för resa och boende. Om jag har tolkat det hela rätt så är man garanterad en riktig höjdare till visit om man besöker thai massagen i en Stockholmsförort för den summan.

Hursomhelst, så är det här i första hand tråkigt för Alex, som inte direkt är någon Kalle Standard från landet. Mediebevakningen kring MMA här i Sverige är inget vidare, men att vara jävligt vass i världens mest växande sport är stort. Att dessutom vara jävligt vass i den största kampsportsorganisationen, med endast någon seger ifrån en chans på titeln i sin viktklass, som svensk, är väldigt, väldigt stort. Med det så har han kommit väldigt långt trots att han fortfarande är väldigt ung, där det bör finnas kvar en hel del utrymme för utveckling inom flera områden. Till det så verkar det helt klart vara en väldigt karismatisk karaktär, därav att det är väldigt tråkigt och synd både för personen Alexander Gustafsson och fightern Alexander Gustafsson.

Dana White, som är UFC:s president, kan vara en väldigt skön individ som gärna vänder och vrider på diverse svordomar, där ”fuck” är ett huvudnummer. Organisationen och matcherna han säljer är inte direkt något litet cirkus. Det här är en stor show och därmed ett bakslag när den främsta artisten tvingas utgå från en gala, speciellt så här tätt inpå. Jag är dock väldigt skeptisk till hur man har valt att agera kring den här affären där man först valde att mörka skadan. Ser inte heller logiken kring den hårda kritiken mot det svenska förbundet som gör rätt i att tänka på slagskämparnas säkerhet. Här i Sverige är vi trots allt, med all rätt, någorlunda noga med regler – vilket kan innebära att det inte blir några galor här i framtiden. I nuläget vet jag inte om jag ska tycka att det är tråkigt eller inte. Förstår däremot att en VD kan vara ultrakapitalist och ser efter sina egna intressen och inte mycket mer än sina egna intressen.

Samtidigt så är Dana White den typen av lirare som skulle kunna studsa in på ett casino i hemstaden Vegas, trycka upp en miljon dollar på rouletten med samtliga marker på svart. När kulan sedan landar på rött så är det inte direkt läge för självkritik till sin någorlunda vilda spelstil. ”What the fuck bro, do you call that a spin? You are a fucking disgrace to the casino business”. Något i den stilen. Kritiken mot förbundets läkare hade troligtvis varit något mildare om man hade matchat ett något vassare kort på pappret redan från start, då Dana White själv är fullt medveten om att högst mediokra stolpskott som Tom Lawlor inte direkt är någon man tältar i kön för.

Trots den här motgången så har vi ändå 13 matcher framför oss, där Rosengård-sonen Ilir Latifi har klivit in som ersättare för The Mauler. Tvivlar på att han kan nå samma höjder som Zlatan Ibrahimovic, som växte upp i samma trakter, och Ilir är så långt ifrån känd man kan komma för den breda UFC-publiken. Men samtidigt så är det ett väldigt rimligt val då han, utöver att han är en hemmaspelare, var en av få som kunde ställa upp på så pass kort varsel. Enligt uppgifter ska ”lyftkranen” ha bantat 12 kg på 3 dagar för att komma ner på matchvikten som ska stå på 205 pounds. Ur spelsynpunkt, kliver han in som en rejäl underdog till 8 ggr pengarna (Bet365). Vi har inte haft en så här pass stor favorit i en UFC-match sedan en viss Anderson ”The Spider” Silva tog sig an Stephan Bonnar. Båda kombattanterna debuterar i organisationen i och med den här fighten med skillnaden att Latifi har precis allt att vinna medan en meriterad Mousasi inte har det på långa vägar.

Temperaturen under kvällens invägning steg främst när svensken, med iranska rötter, Reza Madadi gick bärsärkagång redan på vågen, redo att klappa på sin motståndare innan skiten ens har hunnit dra igång. Kul att vissa är laddade, iallafall. I övrigt en riktigt fin support från svenskarna på plats.


Återkommer med spelobjekt från lördagkvällens UFC-gala med inslag från den engelska Premier League- samt den Allsvenska fotbollen.

Ni kan även följa mig och oss via Twitter: @Puyol_SpelaSpel & @spelaspelse

/Puyol