Ännu en UFC- samt en Premier League-helg avklarad med blandade resultat. En uppföljning på hur det hela utspelade sig, och med ett stort intresse för den förstnämnda grenen misstänker jag att den evige pound for pound-kungen kan ha stått för sitt sista framträdande.

I överlag är jag väldigt nöjd med analyserna kring en bred majoritet av UFC-spelen den senaste tiden, även när det inte har gått vägen. Natten mot söndag landade dock träffprocenten på 50 (2 av 4 när en av kombattanterna inte kom till start) där jag i första hand blev väldigt förvånad över hur Anderson Silva vs Nick Diaz, main event tidig söndagmorgon, utspelade sig. Motståndet spexade en hel del i en inledande rond som blev bland det märkligaste jag har upplevt och ”The Spider” (Silva) fick inte något större utrymme för att vara den briljante counter punchern som han ändå är. Den välmeriterade brassen nöjde sig med att landa med några lättare slag rond för rond och tog hem ett enhälligt domslut med 50-45 hos 2 av 3 domare, vilket jag nog tycker var ganska korrekt.

Silva såg, i takt med att matchen rörde sig framåt, vara mer intresserad av att känna av hur det var att uppleva 5 ronder igen för att hitta rytmen på nytt. Det var första gången på nästan 5 år som spindeln var med i en match som gick tiden ut där endast en av de 7 tillställningarna däremellan hade gått förbi rond 2. Det var en märkbart rörd och känslosam gammal mästare som utropades som segrare i helgen där han själv nämnde att han nu kunde lämna UFC 168 (returmötet med Weidman) bakom sig.

Anderson Silva är i mitt tycke den största spelaren genom tiderna på den här scenen. Han var nästintill ohotad om mästare i närmare 7 år och briljerade stundtals med fantastiska avslut innan han sprang in i Chris Weidman två gånger om – en gång pga övermod, andra gången pga ett hemskt benbrott. Att han nu, 13 månader senare i exakt samma arena, återigen delade ut sparkar med samma ben var kanske det som var mest framträdande i en annars något grå tillställning – ett framträdande som jag tror blev hans sista, förutsatt att man inte lyckas snickra ihop en riktigt rolig matchning mot exempelvis Georges St. Pierre, mångårig mästare i weltervikt. Spider fyller 40 om några månader och har i princip uträttat nästan allt man kunde önska sig.


På annat håll. Tyron Woodley, som rekades till 2,0, var nere på 1,45 hos ett av spelbolagen efter att motståndaren missade vikten med hela 5 kg. Woodley var relativt passiv men gjorde tillräckligt för att vinna på poäng. Ytterligare en underdog, Joe Lauzon, hade dock inte mycket att sätta emot mot Al Iaquinta trots en fullt godkänd inledning. Iaquinta var alldeles för teknisk – tror däremot inte att han är i närheten av att kunna hävda sig mot toppskiktet, vilket en del experter siar om nu i efterhand. Thales Leites vs Tim Boetsch fick ta emot bonusutmärkelsen ”fight of the night” efter 2 riktigt fina ronder som avslutades av brassen som därmed kammade hem 100 000 dollar i rena bonuspengar. En bra kväll för att ta emot några käftsmällar, med andra ord.


I Premier League kunde man nu även konstatera att QPR fortsätter att gå tomt utanför Loftus Road samtidigt som Aston Villa inte kan göra mål. Rangers eventuella bortapoäng garderades med ett asian handicap på +1 i mötet med Stoke på Britannia Stadium där Jonathan Walters fullbordade sitt hattrick på tilläggstid. En relativt jämn match i övrigt (15-14 i avslut mot mål) där samtliga av Stokes (Walters) skott på mål även gick i mål. Aston Villa hade det knappa bollinnehavet (52%) och endast 4 avslut färre än Arsenal, men likväl förlorade man med 5-0. I överlag ser jag nog det statistiska som aningen missvisande då Arsene Wenger och hans stab hade gjort sin hemläxa efter en taktisk triumf som var perfekt. Gunners segersiffror kunde ha varit större.

Aston Villa gavs den spelförande roll under vissa perioder, vilket man inte är bekväma vid och Carlos Sanchez på lagets centrala mittfält stod för en av de absolut svagaste, individuellt sett, prestationer i Premier League under den här säsongen. Colombianen hade hyfsade svårigheter med att slå passningar på en sträcka längre än 5 meter till rätt adress. Även anmärkningsvärt att 3 av de 5 målen som Arsenal slog in var till följd av kontringar och bollvinster på egen planhalva. Den spelmetoden kunde Villa inte använda sig av förrän den avslutande kvarten när hemmasegern var kassaskåpssäker. Närmast över 90 minuter för Villa var Weimann med en nick samt Westwood med ett långskott, bra räddningar av Ospina på båda. Aston Villa har nu endast gjort ett mål i sina 8 senaste ligamatcher – den kommande helgen väntar ett av fotbollsvärldens mest disciplinerade försvarsspel (Chelsea) på Villa Park. Kan därmed bli än mer ångestfyllt för den trogna supporterskaran i Birmingham.


Vi hörs på nytt när helgen väl börjar närma sig. Hoppas att ni alla får en bra start på veckan.

/Puyol