Standard för måndagar: Vi summerar helgen som har varit, för egen del något som har präglats av UFC 194 och ytterligare en avverkad Premier League-omgång.

I och med Tottenhams extremt tama avslutande halvtimme så blev det inte full pott den här helgen där förhoppningarna låg på 5 av 5 inför avsparken på White Hart Lane. Vi gick rent i helgens två UFC-galor med segrar för Ferguson, Edgar och Maia samtidigt som Stoke fixade en poäng i bortamötet med West Ham. Något bittert att man hade ett öga på West Brom +1,5 tidigare i veckan innan man valde att avstå, samtidigt hade man tankarna (innan oddset rasade och inte längre var spelbart) en annan vinnare i huvudmatchen i UFC 194, så det jämnade ut sig.

*

Galorna har duggat tätt där den främsta spelaren inom kampsporten har matat ut en rejäl weekend i Las Vegas med shower torsdag, fredag och lördag. UFC Fight Night 80 följdes upp med UFC TUF 22 Finale innan kronan på verket, UFC 194, toppade det hela tidig söndagsmorgon svensk tid. Förväntningarna på UFC 194:s sk ”main card” har varit enorma där vissa har hävdat att det, på förhand med de kombattanterna som skulle vara inblandade i respektive batalj, ska ha varit de främsta matcherna som man har lyckats snickra ihop under en och samma gala. Det faktumet att Weidman vs Rockhold kom i skymundan och inte ens stod som main event i det som kan ha varit den mest intressanta titelmatchen i mellanvikt på många år samtidigt som Jacaré vs Romero knappt hade fått något som helst utrymme säger en hel del. All form av förklaring låg, såklart, på det efterlängtade mötet mellan José Aldo och Conor McGregor. Rent kvalitetsmässigt, och inte sett till hur mycket pengar den här matchen genererade i, en av de absolut största titelfighterna i UFC. Avslutet var tillräckligt chockerande för att jag ska ha svårt att släppa det den närmsta framtiden.

*

Två titelmatcher, två nya mästare. Den inledande, starkt bidragande till att jag inte vill se Anderson Silva tävla igen. Chris Weidman blev mosad, och även om det dröjde till den tredje ronden innan den avgörande offensiven etablerades så syntes det tidigt att utmanaren skulle vara med hela vägen. Luke Rockhold hade ett svar på allt och det som imponerade mig något så fruktansvärt var att han hittade luckorna till att attackera oavsett vilken position han hamnade i. Weidman, som hade gått 13-0 inför det här mötet, hade varit oerhört dominant framtill nu. Rent statistiskt vann han rena striking matcher mot etablerade strikers som tidigare nämnde Silva och Machida, bland annat, relativt övertygande och under sina 9 föregående matcher i UFC hade han spenderat totalt 3 sekunder på rygg – siffror som nu blåstes av banan.

Luke Rockhold har nu seglat upp som en dominant som vi nog sov på till en början. Efter en tveksam debut så har han nu plockat 5 raka vinster, samtliga via avslut, och jag utgår från att han inte ska ha några som helst bekymmer med Yoel Romero (som slog Jacaré Souza via ett extremt tight domslut) om han nu står som motståndare i det första titelförsvaret.

*

José Aldo hade endast förlorat en av 26 matcher, en förlust som kom för 10 år sedan. Han hade stått som mästare i 6 år om man räknar in tiden i WEC (som sedan slogs ihop med UFC) och etablerat sig som en av ”pound for pound”-kungarna, för faktum är den att brassen i stort hade raderat ut en hel division och viktklass där motståndet har varit kvalificerat. Det ligger en hel del tyngd i det killen från de brasilianska slummen har åstadkommit under en briljant karriär, vilket bidrar till vilken effekt lördagens titelmatch har skapat. Conor McGregor var en vansinnigt intressant utmanare. Den karismatiske irländaren har på väldigt kort tid vuxit ut till en riktig storfräsare, men utöver personligheten så kunde han även slåss. ”The Notorious” skulle inte bara kunna tävla med brassen i en striking match, men även kunna utmana riktigt rejält där han sedan UFC-debuten i Stockholm hade 6 raka och övertygande vinster, varav 5 via knockout eller teknisk knockout.

McGregor hade vägar, vapen och egenskaper till ett tronskifte. Han hade varit otroligt precis med sina händer, landat med en spektakulär sparkteknik och hittat vinklar för detta med ett unikt rörelsemönster. Mot Aldo hade han ett sk ”reach advantage” på en decimeter utöver att han, i överlag, är ruskigt stor för invägningsvikten på 65 (fjädervikt) kilo.

Skulle José Aldo besegras, så skulle han i princip gå precis samma bana som i de föregående matcherna. Kontrollera ytan framför oktagonens mittpunkt och hela tiden pressa tillbaka motståndet och etablera en striking match där motståndets möjligheter till förflyttningar minimeras. Det hann aldrig gå så långt. Från dagarna strax innan invägningen och framåt hade Aldo visat upp ett stabilt intryck och agerat med lugn där han inte såg ut att ha påverkats det minsta av irländarens psykkrig. Bidragande till att även jag började luta mer mot brassen under fight week.

10 sekunder in i titelmatchen hade The Notorious landat med en kort vänsterkrok. Den mångårige mästaren, som aldrig hade blivit nedslagen under sin karriär, var nu inte bara utan även helt utslagen. Det anmärkningsvärda i detta var att McGregor rörde sig bakåt i samband med att det vinnande slaget delades ut där hans högerfot inte var i backen. ”Precision beats power, timing beats speed”. Den nya mästaren precis i inledningen av segerintervjun.

McGregor klockade det perfekta slaget och jag är långt ifrån övertygad om att det skulle se ut på det sättet om man drog igång matchen på nytt. Än mer övertygad om att utgången, faktiskt, kunde ha blivit något helt annat. Samtidigt kan man inte ge brassen några större chanser i en retur. Han skulle vara för osäker, för tveksam, och kommer behöva tid för att bygga upp sig själv på nytt.

Under den inledande halvan av 2011 hette mästarna i de olika viktklasserna Cain Velasquez, Jon Jones, Anderson Silva, Georges St-Pierre, Frankie Edgar, Dominick Cruz och… José Aldo. Även om Jones, GSP och Cruz aldrig förlorade där man antingen tvingades eller valde att ge upp sina bälten så var Aldo den sista kvarvarande mästaren bland dessa herrar, en titel som alltså försvann i Vegas-natten och en tydlig bild av hur pass markant skepnaden av det absoluta toppskiktet har förändrats.

*

Frankie Edgar som nämndes ovan är intressant i det här sammanhanget, för sedan skiftet av viktklass så har han nu 5 raka segrar och tillsammans med Tony Ferguson (utöver de nyblivna mästarna) helgens stora vinnare. Edgar ska vara given som utmanare till McGregors allra första titelförsvar och han ska, med sina egenskaper, vara ett rejält test för den irländska kungen.

För att sedan återgå till Tony Ferguson. De där 8 minuterna mot Edson Barboza var galenskap, vilken fight. Och veteranen Demian Maia var klinisk i schackmatchen mot Gunnar Nelson.

*

Arsenal gav, likt förra säsongens FA-cupfinal samt hemmamötet på Emirates, återigen upp kommandot och taktpinnen till Aston Villa. Ingen storseger den här gången, men det var ett ytterst behagligt 2-0 på resultattavlan. En bra vecka för ”Gunners” som även lyckades hämta upp ett tungt utgångsläge till avancemang från Champions League-gruppspelet.

Finns inte mycket att lägga till vad gäller Aston Villa. Fattigt med ledartyper. Instabilt försvarsspel. Ingen målskytt. Jag kan inte minnas när ett lag såg så utsatt ut efter snart halva säsongen färdigspelad. Ingen seger sedan i premiären och inte mer än 3 poäng från de 15 efterföljande omgångarna.

*

Manchester-lagen var svaga under lördagen, men medan City lyckades vinna i slutminuterna så var United väldigt håglöst på nytt. Ett United som trots att man handlade förhållandevis stort inför säsongen startade matchen mot Bournemouth med Varela, McNair och Borthwick-Jackson. Pereira och Powell hoppade in. 5 tävlingsmatcher i följd utan vinster och det med ett förhållandevis ofarligt spelschema. Man kommer inte fixa topp-4 positionen med dessa spelare, och om man även räknar in det brutalt låga underhållningsvärdet i spelet så kryddar det på pressen en aning.

*

Leicester +0,5 var kvällens bidrag. Leicester besegrade Chelsea med 2-1, man toppar nu återigen Premier League och placerar sig 20 poäng ovanför de regerande mästarna i tabellen. ”Foxes” har, om man räknar in fjolårets slutspurt, endast förlorat två av de 25 senaste ligamatcherna som har spelats och man är det enda laget hittills under den här säsongen som har lyckats göra mål i samtliga matcher.

I den efterföljande presskonferensen skämtade managern Claudio Ranieri om att man behövde ytterligare 5 poäng för att komma upp i den magiska säkerhetsmarginalen för ett nytt kontrakt, vilket ligger på 40. Jag tror nog att den rutinerade räven kan börja tänka om. En trupp som fortsätter att hålla sig lika skadefri som nu, Vardy/Mahrez kvar över nästa transferfönster samtidigt som de övriga topplagen fortsätter att svikta. Är det dumt att gå förbi drömmarna och tro på topp-4?


Ni kan även följa mina synpunkter och kontakta mig via Twitter @ PuyolSpelaspel.

/Puyol