Efter något mindre aktivitet på slutet så siktar vi in oss på en kortare summering nu. Årets första inlägg ser, i vanlig ordning, tillbaka och framåt på det som har hänt i Premier League samt UFC.

Mina arbetsveckor brukar innebära att det blir något fattigare med texter, både här men även antalet spelförslag minskas en aning. Efter att ha prickat in en riktigt fin form innan julen så har det gått något tyngre på slutet. Sedan det senaste blogginlägget ritar vi in 2 vinster, 3 förluster samt insatsen åter vid 2 tillfällen. Även om jag hade hoppats på mer till den kommande helgen, med full Premier League-omgång samt en UFC-gala, så kommer troligtvis mötet mellan Aston Villa och Leicester under lördagskvällen bli mitt enda bidrag. Håll ögonen öppna i speltipsmenyn.

*

17 omgångar kvar och både Arsenal och Leicester står på samma poäng. Leicester studsade tillbaka efter lite grus i maskineriet, där man nollades i 3 ligamatcher i följd, med vinst i en väldigt svår bortamatch mot Tottenham. Arsenal tappade poäng i slutminuterna i en väldigt underhållande batalj mot Liverpool. Mitt tips på bortalaget +0 asian var nära att gå hem, men min chansning att gå på spelet tidigt visade sig vara otroligt fel då oddset steg med ett flertal punkter till avspark. Konstaterar återigen, för att återgå till inledningen, att mina arbetsveckor inte gynnar någon, även om vi inte förlorade något där.

Det återstår att se om de två senaste årens inhemska cupframgångarna har byggt på avsaknaden av vinnarkulturen en aning, för Arsenal är, med ett Manchester City som sviktar, i förarsätet och det ska bli väldigt intressant att se hur pass väl Alexis Sanchez och Santi Cazorla kan förstärka laget när de väl kommer tillbaka i spel. I längden måste det ses som en nyckel då ”Gunners”, med Champions League och FA-cupen, kommer matchats ganska frekvent den närmsta tiden.

*

Aston Villa vann sin första ligamatch sedan premiären när Crystal Palace besegrades. Ett livsviktigt steg i rätt riktning för Birmingham-gänget som troligtvis måste vinna minst 7-8 matcher till för att ha någon som helst chans på överlevnad. Även Sunderland plockade en fullpoängare och bidrog till att Swansea blev en stor förlorare, men precis som för Villa så är det en hel del arbete som kvarstår.

Skulle Middlesbrough, det nordliga laget i Championship, ta steget upp och tillbaka (vilket alldeles för mycket talar för) så hade det nog varit något trist om både Sunderland och även Newcastle tog klivet ner. Ett scenario som ändå är fullt rimligt.

*

Ganska fascinerande att Manchester United med sin extremt svaga trend på en ynka vinst över de 8 senaste ligamatcherna endast har två poäng upp till positionen som ger en kvalplats till Champions League. Må hända att kvaliteten på Premier League, stegvis, har sjunkit de senaste säsongerna – men spänningen är det inget fel på. Inte alls.

…det är även, ur det avseendet, där Everton (likt det självklara alternativet Chelsea) måste ses som klar besvikelse med sin position i tabellen. Samtidigt som Arsenal har sin främsta möjlighet till en ligatitel på många, många år, så kunde nog inte Merseyside-laget i blått ha en mer realistisk chans på landa bland topp-4.

*

UFC körde i vanlig ordning sin gala under den första nyårshelgen och jag hoppas att ingen missade mötet mellan Robbie Lawler och Carlos Condit i slaget om welterviktstiteln i UFC 195. Den femte ronden var, rent ut sagt, riktigt jävla briljant och ”Ruthless” Lawler lyckades återigen forcera sig fram till en seger – även om den här blev något kontroversiell där många lyfte fram Condit som vinnare i det som slutade med ett oenigt domslut.

Den skoningslöse har nu sakta men säkert skrapat ihop ett ruskigt imponerande facit med vinster i 3 titelmatcher i följd och resultatraden 8-1 sedan sin återkomst till UFC. En fascinerande och direkt anmärkningsvärd utveckling med tanke på hur pass oinspirerad han såg ut i sina sista matcher hos Strikeforce innan organisationen lades ner.

Ser man även till hur fighterna mot Condit (tidig kandidat till fight of the year 2016) och MacDonald (fight of the year 2015) innan det såg ut så har man två högintressanta returmöten att blicka framemot. UFC har nu ett par spännande alternativ där man kan välja en rematch som vägen att gå, vilket känns mest rimligt, eller att ge chansen till Tyron Woodley som hade blivit lovad en möjlighet till en titelmatch. Men, med ett UFC 200 till sommaren som förväntas bli storslaget i en nybyggd arena i Vegas, så undrar jag om inte Georges St-Pierre är mer än en ”dark horse” i nuläget och så även i pole position om han själv hade velat stå för en comeback. Den fd och mångårige mästaren var inte bara exceptionellt skicklig i sin prime, men även den starkaste lysande stjärnan i UFC innan han valde att kliva åt sidan. Skulle GSP vara intresserad så tror jag mycket väl att det är en av två titelmatcher som kommer bokas in till den galan – tillsammans med en viss irländare.

*

Så här skrev jag kort efter UFC 194 där Conor McGregor erövrade tronen och plockade fjäderviktstiteln från José Aldo”The Notorious” har nu inte bara visat vilken form av power han har i sina slagserier, men även på marknaden. Irländaren har nu slussats upp till en ny titelmatch i en ny viktklass, vilket är i lättvikt, och det utan att ha försvarat sitt nuvarande bälte. UFC 197 kommer ledas av McGregor och Rafael Dos Anjos där irländaren har chansen att bli historisk. Han kan bli den tredje att ha vunnit en titel i UFC i två olika viktklasser, vilket säger en del om hur pass svår den bedriften är att uppnå. Han blir dock den första att hålla i titlarna samtidigt om han lyckas, vilket varken BJ Penn eller Randy Couture klarade av när tiden begav sig.

Många frågetecken över det mötet, och även om jag hade föredragit en titelmatch mot Frankie Edgar (fjädervikt) först, så ska irländaren ha beröm för att han vågar ta det här steget. Ett steg som jag anser att Anderson Silva, när han var som bäst, borde ha tagit och som jag anser att Jon Jones borde ta inom kort.

*

Lika många frågetecken över det som kommer äga rum i Boston, tidig söndagsmorgon svensk tid, när TJ Dillashaw och Dominick Cruz ska drabba samman. Ett möte som kan bli extremt tekniskt i alla aspekter där ”The Dominator” (Cruz) gjorde skäl för namnet med resultatraden 20-1 där han dominerade bantamviktsklassen och, i vissa drag, även revolutionerade sporten med ett väldigt oortodoxt rörelseschema och mönster. Cruz har dock varit extremt skadedrabbad med dubbla korsbandsskador, något som tvingade honom att ge upp bältet, och sedan oktober 2011 så har han endast tävlat i en ynka minut (!) i sitt allra första försök till att återvända till tävlandet, vilket var under hösten 2014.

I form vill jag nog hävda att han hade stängt ner motståndet och återtagit en väldigt, väldigt hög position i ”pound for pound”-toppen, men till en match där det är väldigt svårt att förutse hur pass effektivt det där rörelsemönstret kan vara, och det mot ett motstånd som också navigerar sina positioner oerhört väl, med all ringrost så måste man nog ge den dominante ett par ronder innan vi får se var han verkligen står någonstans.

I övrigt, och på tal om skadedrabbad, Anthony Pettis står för sitt första framträdande sedan titelförlusten mot tidigare nämnde Rafael Dos Anjos. ”Showtime” är alltid sevärd, och det kommande motståndet ska ses som överkomligt då jag har ytterst svårt att se hur Eddie Alvarez ska kunna stänga ner hans offensiva spetsegenskaper över 3 ronder.

*

Lionel Messi vann, vilket var extremt välförtjänt, sin 5:e Ballon D’or tidigare i veckan för sina insatser under föregående kalenderår. Men jag blev väldigt förvånad över att Cristiano Ronaldo besegrade Neymar med sådan marginal på andraplats – och lika förvånad över att Real Madrid hade 4 spelare med i årets elva. Mina sympatier för Barcelona, till trots, så hade jag nog eventuellt velat se ytterligare en (Vidal) eller två (Buffon) Juventus-spelare där.


Sist men inte minst: Önskar er en god fortsättning. Ni kan även följa mina synpunkter och kontakta mig via Twitter @ PuyolSpelaspel.

/Puyol