Det är måndag och det innebär i vanlig ordning att bloggen öppnas upp på nytt. Många tankar har snurrat runt, så jag hoppas att jag får någorlunda god ordning på det hela, med en tillbakablick på UFC 193 med en prestation och en spark som skakade om MMA-världen riktigt rejält.

Två vinster, en bom. Jag hade tre spel på UFC 193 som drog en rekordpublik i australiensiska Melbourne med över 53 000 åskådare. Mark Hunt att besegra Bigfoot Silva på knock samt Rousey vs Holm att ta slut inom loppet av en minut. Det tredje, som dock inte publicerades med en text som aldrig färdigställdes, var ett mindre värdespel på Robert Whittaker att besegra Uriah Hall. Den häftiga tillställningen till trots, en gala som inte levererade nämnvärt om man utesluter energin som ändå skapades kring huvudmatchen och som ett antal timmar in inte såg ut att bli någon minnesvärd historia – sedan sänktes den där sparken som kommer vevas vansinnigt många gånger över en lång tid framöver.

Mitt tålamod var inte alltför stort under söndagen då jag inte orkade vänta in en repris, så jag började leta fram resultaten istället och jag hade väldigt svårt att ta in det som lästes i twitter-flödet, dominerat av högt ansedda MMA-medier. Hade mötet mellan Ronda Rousey och Holly Holm bevittnats med egna ögon så hade jag varit relativt säker på att det jag hade sett faktiskt hade skett, men jag misstänker att min hjärna hade haft väldigt svårt att suga in och bearbeta vad som verkligen hade inträffat, fullt ut.

*

Inom loppet av 13 månader hade vi, fördelat över tre matcher där tre motståndare avslutades inom loppet av 64 sekunder, gått cirka 41 units plus på Ronda Rouseys fantastiska prestationer. Att skicka iväg en väldigt liten bråkdel av det antalet på ett nytt, snabbt avslut kändes som ett rimligt drag – och det trots att jag nämnde i min text att Holly Holm, med ett par unika egenskaper, kanske hade bättre möjligheter till att stå sig längre än de övriga utmanarna. Så blev det – men mycket mer därtill, för jag kunde verkligen inte föreställa mig den utgången och det resultatet.

Det här var en sensation. En megaskräll. ”The biggest upset in UFC history”. Jag kan i alla fall inte se en mer tydlig kandidat till det.

*

Det har nu gått 8,5 år sedan Georges St Pierre besegrades av Matt Serra i det som länge sågs som den främsta sensationen i UFC:s historia. Det var dock ett tidigt slag, som följdes upp av en serie, som avslutade det hela innan GSP fullständigt plöjde över motståndet i returen. Det här däremot var en ensidig historia på 6 minuter där Holm var otroligt precis och dominant från start till mål, och det mot någon som hade avslutat 11 av sina 14 motståndare på mindre än en minut – och det trots att det är värt att lyfta fram att en klar majoritet av dessa bataljer har utspelat sig i en tid då Ronda Rousey, och hennes överlägsenhet, alltjämt kunde ses som ganska färsk i den här sporten.

Rousey har alltid forcerat och stormat från start, vunnit mark omgående och kontrollerat ytan framför oktagonens mittpunkt. Bidragande till att en tidig ”exchange” allt som oftast har varit oundviklig med Ronda i kontroll, i förarsätet och med ett kopplat grepp över sitt motstånd. Den här gången rusade hon inte framåt, men när hon väl inledde sin första attack så blev den och även de övriga uddlösa med samma utgång, där resultatet blev att utmanaren kontrade ut och straffade mästarinnan precis överallt.

Inför det här mötet beskrev jag Holly Holm som en ”strategisk striker” som var väldigt skicklig i sitt rörelsemönster. Några av de unika skillnaderna mellan henne och dem som har varit förtvivlat chanslösa mot Ronda var hennes meriter utanför MMA med en enorm tävlingserfarenhet, med mästerskapstitlar i boxning, samt att hon tränar med ett välkänt team med fantastiska och högt ansedda coacher. Greg Jackson, men framförallt Mike Winkeljohn (striking coach sedan tonåren), är två herrar som har varit med om att forma Jon Jones (pound-for-pound kung) och har även fler titelmatcher att se fram emot där Carlos Condit (weltervikt) samt Donald Cerrone (lättvikt) är aktuella.

…om jag trodde att det kunde bli faktorer som skulle bära hela vägen? Absolut inte.

*

Holly Holm stod för den perfekta matchen, och även om det dröjde nästan exakt 6 minuter innan det vinnande slaget sänktes, så framstod Ronda Rousey som en förlorare relativt tidigt in i den första ronden. Hon tvingades jaga sin måltavla från start och tröttnade förvånansvärt fort, där hon såg slutkörd ut under den första rondens slutskede, medan en otroligt noggrann utmanare imponerade enormt i sin förmåga att hitta vinklar och slag i rörelse bakåt och i sidled. Än mer anmärkningsvärt att mästarinnan, med olympiska meriter (på tal om enorma tävlingserfarenheter utanför MMA) i judo, endast lyckades hitta ett nedtagningsförsök och det i en inte särskilt bra position som utmanaren snabbt kunde krångla sig ur.

Ronda Rousey var, eller blev, sjukt ineffektiv i allt hon försökte göra – i områden där hon var ett monster ända sedan hon var med om att revolutionera sporten där hon snabbt växte fram som organisationens mest lysande stjärna. Hon har varit en ”darling” bland den amerikanska kändiseliten. En 6 år äldre Holly Holm däremot hade, i UFC, inte gjort mer än att besegra två förhållandevis svaga motstånd i Raquel Pennington och Marion Reneau på poäng – motstånd jag är relativt övertygad om att just Ronda hade avslutat på mindre än en halvminut vardera. Det här var faktiskt, inte bara sett över resultaten men även hur bataljerna utspelade sig, hennes lättaste vinst.

Något som även är än mer skruvat är att i princip ingenting av det vi såg i det här mötet talar för att Ronda har några större möjligheter i en returmatch, vilket verkligen är helt sinnessjukt. Nog för att Holm var briljant, även om den tidigare så överlägsna och dominanta mästarinnan framstod som väldigt osäker över merparten av mötet där hon kanske, helt enkelt, hade en dag som inte var hennes av orsaker som enbart går att spekulera i. I sin offensiv hade Ronda, för att bemöta kritiken om hur en eventuell ”game plan” såg ut helt enkelt inte mycket mer att jobba med och i hennes defensiva striking kunde man syna ett flertal luckor. Luckor som var omöjliga att syna tidigare då ingen har haft någon som helst möjlighet till att kunna använda dem emot henne.

Man börjar även undra om det kan spela in att det här, eventuellt, kan ha varit hennes tuffaste och mest energikrävande ”training camp” på grund av annat runt omkring, med förberedelser som inte har varit optimala. Ronda är trots allt fortfarande väldigt ung, hon har gått Hollywood och hennes privatliv med förhållanden och allt vad det innebär är inte fullt så lika privata längre. Till det, för ett antal veckor sedan gick även hennes mamma till attack, och det offentligt via medier, mot huvudtränaren Edmond Tarverdyan – både för hans personlighet och hans egenskaper som tränare. Mamma Rousey är likt dottern OS-medaljör i judo och inte någon trött fotbollsmorsa, och när hon säger rakt in i en kamera att hon hade kört över honom med sin bil om det inte fanns lagar och regler emot det så börjar man fundera. Hon kan även ha en poäng i coachens roll då han, märkligt nog, uttryckte meningen ”beautiful work” i det som blev matchens enda rondvila – och det var ingenting som var fantastiskt utfört av Ronda under de där 5 minuterna.

*

Stora mästare i UFC har fallit förr. Anderson Silva vann 17 matcher i följd innan odödligheten i hans aura försvann, det var dock i relativt hög ålder. BJ Penn förlorade bältet till Frankie Edgar i en tid då han såg direkt omöjlig ut och efter det var han aldrig sig lik. Tidigare nämnde GSP slogs ut, men hittade tillbaka till vinnarspåret och stod sig obesegrad över de 6,5 efterföljande åren med 9 lyckade titelförsvar. Ronda Rousey, med sina extrema atletiska förmågor, ska kunna hitta dit också. Det finns anledning till att tvivla på hennes spetsegenskaper, trots helgens prestation att gå på.

UFC 200 äger rum sommaren 2016 och det är tänkt att det ska bli väldigt storslaget i en nybyggd arena i Las Vegas. Oavsett vad man tror om ett eventuellt returmöte så kan den bli fruktansvärt stor även utan exempelvis Jon Jones vs Daniel Cormier II som ett eventuellt ”main event”. Tills vidare kan man ge Holm något hon ska vinna medan Rousey får värdefull tid i lugn och ro – för det där är en ”rematch” som bara måste bli av.

*

Mer UFC. Aldo vs McGregor är inte långt borta. Hoppas att man har hunnit återhämta sig tills dess.

*

Det fanns absolut ingenting att gilla med det där bortamålet, men blågult är trots allt en boll upp inför mötet på Parken i Köpenhamn. Kör!


Kontakt: PuyolSpelaspel @ Twitter

/Puyol